Då är det dags att titta närmare på naturen i min serie om utelivet på Gran Canaria. Det finns så många olika intressanta arter, både växter och djur. Därför kan jag inte beskriva allt i ett enda inlägg utan följetongen kommer att fortsätta ett tag till.
Som halva Gotland men rundare
Gran Canaria är en av sju större öar i en grupp belägen 190 kilometer från Afrikas kust. Ön är nästan helt rund med en diameter på 50 kilometer vilket ger en yta av drygt 1500 kvadratkilometer. Men trots att den inte är större än halva Gotland har Gran Canaria flera olika klimatzoner. Detta beror på öns topografi och passadvinden från Atlanten. Därför är det som nordbo spännande att resa runt på ön och uppleva öns alla naturtyper – om man så vill under en och samma dag. Men vi har tagit en bit i taget i lugnt tempo oftast till fots.
Regn och sol på olika sidor
Jag berörde Gran Canarias klimat och väder i förra avsnittet. I grova drag kan man säga att norr och ost om den centrala bergskedjan, med de högsta topparna, är klimatet svalare och mer nederbördsrikt på grund av nordostpassaden. Vinden sveper in fuktig luft från Atlanten, som trycks upp till högre höjd mot bergstopparna och faller ner som nederbörd. På läsidan, det vill säga den södra och sydvästra delen, är det ett varmare och torrare klimat. Det finns naturligtvis årstidsmässiga avvikelser från detta mönster. Mellan juni och oktober stiger temperaturen och nederbörden minskar även på den norra delen.
Öns klimat klassas som subtropiskt, men i den södra delen är det mer likt ökenklimat. Vi har varit där när det härjat riktigt ordentliga regnväder, som också orsakade snöoväder uppe i bergen. I filmen nedan kan ni se hur det regnade i Teror den första februari 2018. Av lokalbefolkningen fick vi veta att det var den mest nederbördsrika vintern på flera decennier. I Bäckraviner som länge varit torra, forsade nu vatten.
Omvänd trädgräns
Eftersom Gran Canaria och de andra öarna i arkipelagen ligger förhållandevis långt ut i Atlanten och har ett så säreget klimat finns det flera arter, både växter och djur, som är endemiska. Det vill säga – dessa finns bara på denna plats. Artförekomsten skiljer till och med mellan de olika öarna. En annan sak som är slående är ”den omvända trädgränsen”. Här i norden är vi vana vid att växtligheten avtar ju högre upp på fjället man kommer. Det beror på de låga temperaturerna och långa mörka vintrar. Ovanför trädgränsen växer bara krypande fjällväxter.
På Kanarieöarna är det lite tvärtom. De mäktiga pinjeträden kräver mycket vatten, och vattnet blir till på de högre höjderna även om det inte regnar. När molnen sveper in över bergstopparna och träffar på träden, kondenserar dimman och faller ut som vattendroppar. Därför regnar det alltid under pinjeträden när de är molntäckta, men inte alltid i gläntorna. Detta fenomen, tillsammans med det relativt varma klimatet, gör att pinjeskogen växer högst upp på bergen. Pinjeskogarna bidrar på så vis till öns vattentillgång, utan dessa skulle den vara betydligt torrare.
Brända skogar
Gran Canaria har, som många andra platser, blivit drabbad av flera svåra skogsbränder under senare tid. Bland annat fick vi på grund av detta inte tälta på vissa platser i bergen 2018. Det pågår sedan flera år ett projekt med nyplantering av den kanariska pinjen som minskat betydligt, men tyvärr har bränderna drabbat även dessa områden till viss del. En del av den vuxna skogen kan säkert återhämta sig, men det är värre med de unga plantorna. Att bekämpa bränder på Kanarieöarna är svårt, dels på grund av vattenbrist men också på grund av terrängförhållanden och att vägarna är begränsade. Vid den stora branden 2019 blev en del större vägar skadade och ansvariga myndigheter höll på att reparera dem när vi var där påföljande vinter. På bilderna kan ni se en del av skadorna från 2019.
Det växer en och annan pinje även på lägre höjd, men där dominerar parkträd, palmer, mandel- och fruktträd. En art som också brett ut sig på senare tid är Vit Eukalyptus. Detta ständigt gröna träd som har sitt ursprung i Australien och Tasmanien, har man planterat in så sent som mitten på 1800-talet till Kanarieöarna. Detta träd har väldigt god överlevnadsförmåga även mot skogsbränder och har börjat ses som en invasiv art eftersom det förökar sig fort. Eukalyptusen kan växa till en höjd på 20 meter på bara åtta år. En liten kuriös detalj med Eukalyptusen är att den ger dåligt med skugga eftersom den vänder bladkanten mot solen. Den fäller också barken så att området runt träden blir väldigt skräpigt.
Bambusnår
En annan växt som vi stött på när vi vandrat runt är en bambuart som verkar sprida sig. Dock har jag inte kunnat utröna om den klassas som invasiv. Vi har vandrat i Barranco de los Cernicalos (Tornfalkarnas ravin) två gånger med några års mellanrum, och nu i år 2023 var det betydligt mer bambu på vissa ställen. Den tycks trivas bra nere i fuktiga raviner och gör det svårframkomligt och mörkt på befintliga stigar.
Tre väldigt vanliga utrikesfödda som valt att stanna
Här är exempel på tre arter som är inflyttade och sprider sig mer eller mindre ohejdat: Trebina, (Getoxalis, Oxalis pes-caprae) har blivit en marktäckare över stora delar av norra Gran Canaria. Arten är släkt med vår harsyra vilket man nästan kan se på bladen. Den har sitt ursprung i Sydafrika och klassas som invasiv. Man kan säga att det är vår motsvarighet till Maskros. Den gör hela fält gula när solen lyser. Men när vädret är sämre fäller den ihop sin blomma som sitter på en upp till 30 cm lång stjälk. Bladen är bra på att samla dagg.
Tunera, (Fikonkaktus) och Agave finns över hela ön men trivs bäst där det är lite torrare. Båda är arter som härstammar från den amerikanska kontinenten och har en gång planterats in som nyttoväxter. De här taggiga arterna växer på soliga sluttningar och nära många vandringsleder. Ett felsteg är inget man vill göra, så man faller in i snåren med de stickiga skapelserna.
Det får räcka med uteliv för den här gången. Nästa gång ska jag visa några växter som är endemiska, det vill säga sådana som enbart finns på Gran Canaria eller någon av de andra öarna.
