Då och då kommer en fråga om min ålder. Om det är yngre personer som frågar, brukar jag ibland svara på skoj, jag är så gammal, att jag har gått i skolan på lördagar. Jag får då en förundrad blick och en motfråga. Va, har man gått i skolan på lördagar? Ja, jag gjorde det. Om jag minns rätt, till och med höstterminen i fjärde klass. Det var inget konstigt med det. I början av 1960-talet var den normala arbetstiden fyrtiofem timmar i veckan för de flesta förvärvsarbetande. Införandet av lediga lördagar för alla blev så småningom verklighet, och är nu normalt om man inte arbetar i serviceyrken.
Skulle jag på frågan om min ålder istället svara, att jag är så gammal att varje skoldag började med morgonbön och psalmsång. Inte nog med det, vi skulle lära oss en rad psalmer utantill. Då skulle nog förundran bli ännu större och kanske leda till visst ifrågasättande, om man verkligen fick göra så. Jodå, men totalförbud mot konfessionella inslag i skolan kom långt senare, även om de började minska i slutet på sextiotalet.
Följeslagare sedan barndomen
Jag vet inte om det är ett ålderdomstecken, men jag börjar numer ofta minnas de där morgonsamlingarna med en inre glädje och tillfredställelse. Jag läser i min gamla psalmbok från skoltiden och alla psalmerna som vi sjöng medan vår ”fröken” klämde ut melodin på en gammal tramporgel. Morgon mellan fjällen, ursprungligen en amerikansk sång, som i svensk version tillskrivs Betty Ehrenborg-Posse. Jag lyfter ögat mot himmelen, med text av Johan Ludvig Runeberg. Lina Sandells Jesus för världen givit sitt liv, sjöng vi också. Dessa och många andra , inte minst i samband med kyrkoårets olika högtider eller vid skolavslutningar.
Nej, det är inte ett nostalgiskt utbrott och längtan tillbaka till de tidiga skolåren. Mitt intresse för de gamla psalmerna beror på insikten, att de betytt mer för mig än jag kunnat ana. De har på något sätt utgjort en del i min tro. En tro, som inte den heller, alltid varit så uppenbar och naturlig för mig. Inte på det sätt den är nu.
På morgonen går solen alltid upp
Din klara sol går åter opp…, med text av Johan Olof Wallin är en annan av de psalmer som alltid funnits där. Dess inledning har kommit för mig i tankarna många gånger i livet. Både i mitt arbete och på min fritid har jag mer och mer blivit en morgonmänniska. Att möta soluppgången på toppen av Billingen, Ölandsbron eller Masthugget i Göteborg under ett arbetspass som bussförare, är stort. Ibland ser jag den i backspegeln, på väg in i en småländsk skog.
Stort är att få vakna i ett tält på en skärgårdsö en sommarmorgon – gå ut, och se solen stiga upp över något som vi själva inte har skapat. Eller att ge sig ut en tidig vårmorgon och skåda fåglarna och höra deras sång i den uppåtgående solen. Första versen fortsätter, …jag tackar dig min Gud. Med kraft och mod och nyfött hopp jag höjer glädjens ljud.
Visst är det så! Att möta solens första strålar på morgonen ger kraft och energi åt hela dagen. Det känns lättare att leva en solig dag, men även när det är molnigt finns solen där. Vi tvivlar på det ibland när mörkret är som mörkast, men den finns där. Då måste vi tro: att i morgon får vi se den igen.
En sol för alla
Det är få saker i vår värld som är tillgängliga för alla. Fattigdom, krig, svält och annat elände begränsar tillvaron för många. Men solen gör ingen skillnad. Andra versen börjar så, Din sol går opp för ond och god, för alla som för mig. Det innebär att inför solen är vi alla lika och utan den skulle vi heller inte finnas till. Vi kan läsa det som Guds demokrati om vi vill. Han gör ingen skillnad och hans kärleksfulla värme är för alla. Tyvärr håller vi på att rasera detta förhållande. Genom miljöförstöring och utsläpp av växthusgaser riskerar vi att göra solen till en yttre fiende, som kommer att förgöra oss istället för att ge oss det livgivande ljuset.
Psalm 176, Din klara sol har som många andra fått en renovering med delvis ny text i 1986 års psalmbok. Tredje versen är helt omskriven med en modernare språkdräkt. Förvisso har jag en kärlek till det gamla språket men jag måste erkänna att jag tycker om den nya texten. Häromdagen kom den här psalmen för mig igen som en uppenbarelse och med en alldeles ny innebörd.
När solen går ned i mitt inre
Jag, liksom många andra, har perioder som känns mörkare och svårare. Depression är ett av de begrepp som används för detta. För min egen del har det blivit bättre med åren. Perioderna är kortare och jag äter ingen medicin för det nu, vilket jag tidvis gjorde förr. Jag vet inte riktigt varför jag sjunker ned i dessa mörka hål ibland. Ofta händer det efter dagar som varit slitsamma med mycket jobb och för lite sömn samtidigt som jag då har känt mig otillräcklig för min omgivning. Med andra ord, när hjulen snurrar lite för fort i livet. Detta leder till att mitt sinne fylls med mörker och tvivel, på min förmåga och mitt eget värde. Det är jobbigt för min närmaste omgivning när de här perioderna kommer. I början var det väldigt svårt och skamfullt att prata om detta, men det har blivit något lättare.
Helt nyligen ramlade jag ner i ett mörkt hål igen. Tvivlet och modlösheten la sig som en våt filt över mig. Till och med min tro på Gud fick sig en rejäl törn. Tänk om jag inte tror, tänkte jag. Som tur är har jag en livskamrat, som förstår, och som än en gång fick mig att öppna ögonen och resa mig upp. Tack min älskade vän!
När solen åter går opp
Då helt plötslig kom psalmen från tidiga skolåren till mig igen. Din klara sol går åter opp… Jag blev tvungen att ta fram psalmboken och läsa. Jag läste om och om igen men fastnade hela tiden i fjärde versen och slutstrofen.
Då skall jag trygg, i råd och dåd,
till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd
är varje morgon ny.
Det är den lite omständiga och omvända ordföljden i slutstrofen som för mig innehåller nyckeln. För att se detta kanske vi måste analysera och försöka förstå vad ordet nåd innebär. I vårt moderna och brett sekulariserade samhälle har det kommit att stå för något, som dömda brottslingar kan ansöka om. Det är även något som man kan be om, i en situation där en överman står i begrepp att bruka våld mot en själv. Jag kände mig tvungen att öppna ordboken och söka ordets historia. Där står det i en hänvisning till fornsvenskan och fornlågtyskan, vila , beskydd och hjälp. På Svenska kyrkans webbplats finns en förklaring till ordet nåd som går tillbaka till både hebreiskan och grekiskan. Där finns såväl kärlek som glädje med i betydelsen.
När jag väl klurat ut innebörden av detta lilla stora ord, stod allt klart för mig. Det är varje ny morgon som gryr, som är hjälpen, glädjen och kärleken. Jag är inte för evigt förvisad till nattens mörker. Gud är med mig och hjälper mig genom det som är svårt. Nästa gång jag står på kanten till ett sånt där mörkt hål skall jag prova att sjunga Din klara sol går åter opp…
