Nästan i begynnelsen
”Gud sade: »Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.”
Första Moseboken: kap 9, v 12-13, Bibel 2000
Få företeelser är väl så omskrivna, avbildade och utgör motiv för myter och religiösa föreställningar som regnbågen. Och det är kanske inte så konstigt. Regnbågen som sådan är nästan lika gammal som vår planet, åtminstone lika gammal som regnet. Regnbågen har också alltid gäckat betraktaren och den som velat komma den nära. Bäst man skådar den i all dess glans och följer efter den är den försvunnen. Uttrycket ”där regnbågen slutar” hör vi oftast. Där lär det finnas gyllne skatter och rikedom, men ack så svårfångade.
Vi har väl alla någon gång stannat upp och fascinerat skådat regnbågen. Jag misstänker att alla, eller åtminstone de flesta, också ser på den med en känsla av lycka eller glädje och förhoppning, om än om en så enkel sak som att regnet snart skall upphöra.
I modern tid har vetenskapen, med tidiga försök av den franske tänkaren Descartes, lyckats förklara hur och varför regnbågen uppstår. Ljuset bryts i droppar av vatten och spaltas upp i olika färger. Jag har heller inte anledning att tvivla på denna vetenskapliga förklaring. Vid upprepade tillfällen har jag själv lyckats framkalla en regnbåge med vattenslangen, när jag tvättat bilen eller vattnat trädgårdslandet.
Men det finns heller inte någon anledning att förringa det andliga symbolvärdet i regnbågen. Förvisso har vetenskapen listat ut väldigt mycket hittills. Men det finns också mycket som den inte kunnat förklara. Där kommer vår tro in. Tron i sig är ett mysterium, som jag kanske får tillfälle att återkomma till en annan gång. Men jag är övertygad om att det finns något bortom alla vetenskapliga förklaringar.
Trons kraft
Vi tar oss till regnbågens början och föreställer oss Noa, i en tid långt, långt innan Descartes. Gud bestämde sig för att utplåna allt levande på jorden genom en stor översvämning. Men Noa, som var rättfärdig i Guds ögon, och hans familj skulle skonas. Redan här kommer tron in. Noa får en uppenbarelse, ett tecken från Gud, ”om jag ger mig av härifrån till höglandet , om jag bygger en båt åt de mina, kan vi klara oss.” Han tror på detta. Han flyr undan den stora översvämningen med sin familj och sin boskap. Dessutom följer en massa vilda djur honom mot räddningen. Att han lyckas med detta projekt, stärker bara hans tro. Han gjorde rätt. Han har gjort det på uppdrag av Gud, och från Gud kommer tecknet som det inledande citatet berättar om.
När regnet upphör och solen visar sig i ett hörn av himlen. Då visar sig också regnbågen i ett annat hörn. Marken torkar så småningom upp, och Noa kan fortsätta med sitt jordbruk.
Motsatsen till tro är tvivel, och hur lätt är det inte att misströsta. Den känslan verkar i rakt motsatt riktning mot tro, och uppgivenhet är ofta förlamande. Om Noa inte hade trott, känt tillit till Gud, hade han kanske inte klarat sig.
Vi vet inte hur vädret eller klimatet var på Noas tid. Det står skrivet att det regnade i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Talet fyrtio kanske inte bör tolkas strikt numeriskt. Förmodligen betecknar det en lång tidsperiod och ett skede av förändring i rådande förhållanden.
Bortom alla regnbågar
Det kanske är lätt att se bibeln som en förklaringsmodell på naturliga fenomen, upprättad i efterhand av människor. Ett synsätt som många icke troende anammar. Jag gör lite samma sak i föregående stycke, men med en annan vinkel. Jag ser dess berättelser som sanna utryck för tro, förundran och vördnad inför det som är större och som visar sig inför oss. Även om jag förstår hur regnbågen uppstår rent fysikaliskt, så finns det frågor som riktar sig ut i universum bortom begynnelsen och bortom fysiken. Frågor vilka ännu inte kunnat besvaras av någon. Är det då inte fantastiskt underbart att vi har symboler och föreställningar om det stora och ofattbara, att luta oss emot. Något som gör vår tillvaro i jordelivet lite mindre svindlande.
”Se på regnbågen och prisa dess skapare! Praktfull är den i sin glans när den välver sin strålande båge över himlen — den Högstes händer har spänt den.”
Jesus Syraks vishet: kap 43, v 11-12, Bibel 2000.
Som en symbol för hopp
Somewhere over the rainbow, way up high
Over the Rainbow/ 1939: Musik: Harold Arlen. Text: Yip Harburg
There’s a land that I’ve heard of once in a lullaby.
Somewhere over the rainbow, skies are blue
And the dreams that you dare to dream,
Really do come true.
Sången som är en av världens mest spelade och som blev vida känd genom filmen The Wizard of Oz där en mycket ung Judy Garland sjöng den. Det är inte svårt att läsa in ett underliggande budskap om hopp och tro i den. Särskilt om man vet att de båda låtskrivarna har judisk bakgrund. De är förvisso uppväxta i USA men har hört om förföljelse av det judiska folket genom föräldrar och tidigare generationer. Säkerligen fanns också de då pågående händelserna i Europa i deras tankar. Drömmen om att få återvända till ett Israel har hållits levande genom släktleden. Därav textraden ”There is a land that I’ve heard of once in a Lullaby (vaggvisa)”. Även här går det att tolka in regnbågen som tecknet för förbundet mellan Gud och hans utvalda folk.
Men även för en icke troende ger sången hopp om, att det ska bli bättre. Texten är så allmänt hållen att vem som helst kan känna igen sig. I andra versen är man ”förbi molnen” och ”alla problem smälter som citronpastillen” i munnen. Visst är det en trösterik text. Alla har vi väl någon gång känt det jobbigt och tröstlöst, och önskat oss till en bättre tillvaro med sinnesro och trygghet.
Ett tecken för alla
Regnbågen och dess färger har också genom århundraden använts i flaggor och symboler för olika rörelser och organisationer. Fredsrörelsen, Priderörelsen, Greenpeace och den kooperativa rörelsen med flera. Regnbågar som alla manar till fred, frihet och människors lika värde. Regnbågar som vill ingjuta hopp om social förändring och drägliga levnadsförhållanden i en oförstörd miljö. Ett tecken som går tillbaka nästan till begynnelsen, när Gud slöt ett förbund med alla levande varelser på jorden, och lovade att det aldrig mer skulle regna så länge på dem.
Att befinna sig ovan regnbågen…
…i bokstavlig mening är ett inte alltför vanligt tillstånd. Under en fjällvandring i slutet av juni 2021, fick jag och Sonja ändå uppleva det. Det är en av de underbaraste dagar jag upplevt. Vi hade fått tips av personalen i Naturum Abisko om att göra en dagsvandring till Vadvetjåkka, Sveriges nordligaste nationalpark. Sagt och gjort vi packade ryggsäckar med fika och lunch och tog bilen till Kopparåsen invid europavägen halvannan mil från turiststationen. Där, klockan åtta på morgonen började vi vandringen upp mot Vadvetjåkka.
Tio kilometer och fem timmar senare var vi framme vid nationalparksgränsen. Vi fortsatte in i parken en knapp kilometer för att äta och rasta en stund. Därefter begav vi oss tillbaka samma väg, och kom fram till vår parkerade bil vid sjutiden på kvällen. Under denna dag mötte vi inte en enda människa. Vi såg inga flygplan och inga bilar. Efter någon kilometer tystnade även tågen på Malmbanan. Vi såg fåglar och insekter och spår av ren. Där upplevde vi regn, vind och sol och såg många olika fjällväxter. Jag kände frid i mitt sinne och vi befann oss, om blott för en kort stund i våra liv, ovanför regnbågen.
PS. Den inledande bilden är fotograferad utanför den lilla byn Santa Lucia på Gran Canaria.
