Gimme four!

Perspektiv på fågelskådning

Jag har funderat på fenomenet fågelskådning rätt länge och mer specifikt mitt eget fågelskådande. Det är bara sex, sju år sedan jag började ägna mig åt detta på en nivå som jag kan benämna fågelskådning. Jag köpte en lite bättre kikare och en lite bättre fågelbok (även som mobilapp) än vad jag hade tidigare och satte igång. Varför?, kan man fråga sig, som om jag inte hade tillräckligt med sysselsättning. Jodå, kajakpaddlande, filmtittande och mitt arbete fyllde mer än väl upp dygnets alla timmar.

Jag hade tidigare träffat fågelskådare, kryssjägare, och bedömt dem som lite nördiga. De får ett larm, om en fågel som någon siktat. (Numera finns det en mobilapp för detta, tidigare gick många kryssjägare omkring med en personsökare som vid larm om sällsynt fågel gav dem kodade meddelanden). Sedan tar de sin färdigpackade utrustning, kaffetermos och en bunt snabbt breda smörgåsar, för att sätta sig i bilen och köra 120 mil enkel väg.

Om de har tur finns fågeln kvar när de kommer fram. Då blir det ett kryss i listan, eller en av listorna, för dessa nördar, i positiv bemärkelse, har flera listor för olika perioder och regioner. Har de otur har fågeln flugit vidare. De som har möjlighet ringer sin arbetsgivare, ber om att få ta ut ett par semesterdagar så de kan stanna kvar i regionen, ifall, ifall… den kanske inte flugit så långt. Andra får slokörade åka hem och arbeta nästkommande dag. Skulle jag bli en sådan? Njae det visste jag inte, men det var något som lockade och gjorde att jag ändå började skåda fågel på allvar. Men vi tar det från början.

Storpoven och svalorna

Det är ett fåtal fågelarter jag minns att jag såg som barn under tidigt sextiotal, trots att jag växte upp på landet. På vårarna kom Storspoven och slog sig ner på åkern nedanför vårt hus. Den hördes oftare än den syntes, tack vare dess karaktäristiska drill när den gick in för landning. Det är nu en favorit bland vårfåglarna, förmodligen för att den gjorde starkt intryck på mig redan då.

Sånglärkan och Tofsvipan fanns där också tidigt på våren. Så kom Staren och pickade i betesvallen. Lite längre fram på försommaren anlände Hussvala och Ladusvala. På den tiden fanns det telefonledningar på stolpar, fyra fem ledningar ovanför varandra långa sträckor genom landskapet. Svalorna satt ofta och rastade på dessa ledningar. När jag nu frammanar minnesbilden av det, ser jag framför mig ett notsystem med svalorna likt kvartsnoter utplacerade i olika tonlägen takt efter takt. En melodi som inte längre går att spela eftersom alla luftledningar för telefoni är borta.

Nuförtiden sätter vissa fågelvänner upp linor mellan höga stänger för att svalorna ska ha någonstans att sitta och vila. Samtidigt ställer jag mig frågan, var satt svalorna innan Bell och L.M. Ericsson tvingade fram miltals med telefonledningar i vårt land.

Strax efter dessa två kom Tornsvalan som vi sa på den tiden. Nu har jag lärt mig att den heter Tornseglare. Det är en annan bland mina favoriter. Det är fascinerande att se hur den, med flygga ungar, övar avancerad flygning på absolut lägsta höjd mellan träden i trädgården en ljum augustikväll. Likaså förundras jag över dess förmåga att segla runt på flera tusen meters höjd för att fånga de insekter som åker snålskjuts med höghöjdsvindarna. Det är dessutom en väldigt trofast fågelart. Jag hade senare i livet ett torpställe på landet där två tornseglarpar återkom år efter år för att häcka under samma takpannor. Få se nu, så här långt kunde jag kryssa för sju arter av trehundra på Sverigelistan, inte illa.

Vinterfåglar

Sällan sedd skärra

Åren gick, jag blev äldre, och såg troligen en hel del fåglar utan att jag fäste dem särskild uppmärksamhet. När jag tänker tillbaka, så kunde jag fram till konfirmationen säkert kryssa för Kråka, Kaja, Skata, Fiskmås och Koltrast. Under besök i någon närliggande stad med parker hade jag sett Knölsvan och Gräsand. På promenad i skogen hade jag nog hört både Gök och Spillkråka.

Men jag minns särskilt en sommarkväll. Jag var kanske fjorton fyllda och på besök hos min äldre syster och hennes man, som då bodde på en gård i den småländska skogen. Jag och min svåger var på väg till deras hem sent en kväll efter något utfört ärende. Vid infartsvägen stannar min svåger plötsligt bilen och pekar genom strålkastarnas sken. Titta där, säger han. En Nattskärra! Jag hade inte ens en aning om att det fanns något som hette Nattskärra. På en knotig stängselstolpe lite längre fram satt något som såg ut som en padda med kort och lite krokig näbb och blinkade i ljuset.

Jag visste inte förrän långt, långt senare att jag borde blivit överlycklig. Jag hade fått ett nytt kryss. Det skulle dröja femtio år innan jag fick se en Nattskärra igen. Denna gång mitt på ljusan dag vid Ottenby fågelstation. I Bertils trädgård låg den och sov på en stenmur och jag mindes då mitt första möte med arten och kände mig lycklig.

Som en flygödla från urtiden

På våren innan jag gick ut högstadiet, skaffade jag och en skolkamrat oss en gemensam kanot, en Canadensare. Den var i ganska dåligt skick när vi förvärvade den. Med hjälp av lite glasfiber och färg gick den att sätta i vatten. Vi paddlade med den i Nossan både nedströms och uppströms om Grästorp där vi bodde. Vi slöpaddlade, fikade och fiskade, säkerligen var det tjuvfiske, men det visste vi inte då.

Hur som helst, under turerna flög det ibland upp en stor fågel med lång hals och långa ben. Den såg i våra ögon närmast förhistorisk ut. Ingen av oss hade sett något liknande tidigare. Efter diverse letande i fågelböcker på biblioteket kunde vi konstatera att vi haft närkontakt med en Gråhäger. Då på sjuttiotalet var det inte någon ofta sedd fågel, åtminstone inte där vi bodde. Vi kände oss lite privilegierade.

Fem decennier senare är det en mycket talrik art vid vatten i södra Sverige. De häckar i stora kolonier, inte minst här i Kalmartrakten. Sommaren 2021 såg jag till och med en Gråhäger sträckande över fjällen väster om Abisko.

I den gröna katedralen

Det var emellertid då och där under dessa stillsamma paddelturer i vår kanot som jag började se på naturen på ett annat sätt, men jag hade ännu inte börjat med fågelskådning. Lugnet på åvattnet mellan stora lummiga alar och bestånd av vass och säv fick mig att komma i ett meditativt tillstånd. Bitvis flöt ån mellan höga brinkar där tystnaden nästan var total. Bara någon gädda slog ibland och skapade ringar på vattnet. Tankarna flöt lika stilla som vattnet och en inre ro infann sig. Det som dittills bara varit nyfikenhet och naiv upptäckarglädje växte nu till något som närmast kan liknas vid förundran och vördnad för naturen och skapelsen. Då sexton år gammal var jag inte mogen, att sätta ord på upplevelsen.

Nu har jag förstått att jag hade paddlat rakt in i det som, prästen och satirtecknaren, Kent Wisti benämner som Den gröna katedralen. Hans betraktelse över denna katedral hörde jag i morgonandakten i radions P1 i april 2021. https://sverigesradio.se/avsnitt/1698797. Jag har livet igenom strävat efter att behålla detta förhållningssätt. Det har inte alltid varit i förgrunden, men jag har försökt vara varsam och god mot allt levande, och känna tacksamhet för det jag får se och uppleva.

I Tranans rike

Märkligt nog dröjde det många år innan jag fick se en Trana trots att jag är uppvuxen i Tranans landskap. Jag hade hunnit bli trettio år och råkade passera Hornborgajön på södra sidan en söndagsförmiddag på våren. Besöksplatsen Trandansen var ännu inte fullt utbyggd. Men jag fick se en samling bilar vid Stora Bjurums gård på motsatt sida av landsvägen. Jag tror att tranorna matades även där och då i viss utsträckning. Där fanns förutom tranor några entusiastiska fågelskådare. Jag stannade till och beskådade dessa fantastiska fåglar för första gången. Då var tranorna långt ifrån så många som de är idag under sin rastperiod vid Hornborgasjön. Nu för tiden ser jag tranor var och varannan dag under deras flyttnings- och häckningstid. Antingen sträckande i luften eller på någon öppen mark vid sidan av vägen där de söker föda. Mitt öga och sinne har tränats – i att se.

I ett hus vid skogens slut

I slutet av åttiotalet köpte jag det där torpstället, där Tornseglarna häckade. Fortfarande utan att kalla mig fågelskådare upptäckte jag flera fåglar, vilka jag inte kände igen. Jag var tvungen att skaffa mig en fågelbok. Jag försökte artbestämma det jag såg. En Lövsångare hade bo på en bjälke bakom det gamla utedasset. Under några gistna brädor på ladugården tråcklade sig en Trädkrypare in till sina nykläckta ungar. Genom sovrumsfönstret hörde jag Morkullans knorrande och knispande när den patrullerade sitt revir varv efter varv strax efter skymningen. Längre fram på försommaren kunde jag också få se den mot den ljusa himlen. I de gamla träden huserade Större hackspett och dess födosökande var ofta ljudligt. En och annan Fasan lyckades jag också skrämma upp på mina promenader.

”Och dagögat, höken såg skarpt där neröver”

Så börjar en av stroferna i Dan Andersson dikt Sizzi, som är en av mina favoriter från hans penna. Den handlar om haren döpt av vinden till Sizzi, och som går en grym död till mötes en vinterdag. Höken är dock oskyldig. Jag såg Brun kärrhök svävande över beteshagen nedanför mitt torpställe, men jag såg den aldrig slå en hare. Det gjorde däremot min katt en gång. Jag ber om förlåtelse å hennes vägnar för det. Efter decennier av nedgång i rovfågelbestånden började de så smått återhämta sig under åttiotalet. Förutom Kärrhök kunde jag ofta få se Ormvråk sitta och spana efter byte på någon stängselstolpe.

Under några februaridagar ett år hjälpte jag min granne att köra ut timmer ur hans skog. När traktorn vid något tillfälle höll sig tyst uppmärksammade jag ett knappt hörbart ljud i diskantläge. Sri-sri-sri, lät det i korta intervall. Varför hade jag aldrig under mitt trettiofemåriga liv hört detta förut? Jag som tillbringat veckor av dygn i olika skogar. Jag spanade upp längs de kvarvarande tallstammarna. Till slut lyckades jag se en liten fjäderboll, med gult band på hjässan, flaxa omkring. Min första Kungsfågel. Varför inte tidigare? Då grubblade jag inte över den frågan så mycket. Det blev ett trevligt möte med en ny art, men jag var inte mogen att axla fågelskådaroket ännu.

Att sitta och glo sommar som vinter

Om det var några fåglar jag skådade systematiskt vid den tiden så var det mina höns och tuppar. Jag upptäckte rätt snart hur rofyllt och behagligt det var att sitta under det stora gråpäronträdet med en kopp kaffe och se hur hönsen betedde sig, studera deras inbördes rangordning och deras sätt att söka efter något ätbart, helst då utanför trädgårdslandet. Om ni inte provat detta kan jag rekommendera det. Det ger tyvärr inga kryss i listan men ro i själen.

Det blev vinter på torpet, och somliga år rikligt med snö. Då passade det bra att mata de vilda fåglarna. Nu bar det sig inte bättre än att jag fortsatte med vanan från sommaren att sitta och glo i lugn och ro, även på dessa små när de åt. Fågelmatarna var strategiskt placerade i äppelträdet utanför köksfönstret. Alltså kunde jag sitta där med tänd vedspis och varmt kaffe och studera en hel del fåglar. Intressant!

Och nu måste jag erkänna att jag vid den här tiden lagt mig till med ett visst skådarbetende. Jag hade en lista, en liten kompaktkikare och min fågelbok. Rätt snart dök det nämligen upp fåglar jag inte kände igen, och som jag bara måste artbestämma. Till exempel infann sig både Gråsiska och Grönsiska. Talltita och Entita som är så svåra att skilja åt fanns där också. Nötväcka, Nötskrika och så Hackspetten förstås, som ville ha mat tillsammans med andra sparvar och finkar.

Gammal skåpmat vid fågelbordet

Jag behöll torpstället ett antal år efter jag flyttat till Kalmar. En vinter då jag tagit ett friår och bodde på torpet en längre period kunde jag räkna in mer än tjugu olika arter som besökt fågelbordet. Dessutom fanns det, fram på vårkanten, det året en liten skogssork som var hungrig. Den hade grävt gångar i snön under fågelmatarna och kilade kvickt upp för att nappa åt sig en matbit för att sedan försvinna ner i snödjupet igen. Jag hade då tillgång till en ganska bra videokamera och passade på att filma den lilla sorken. Ett tiotal år senare när jag börjat skåda fågel på riktigt, tittade jag på sorkfilmen igen. Och döm om min förvåning, när jag på datorskärmen får se en Svartmes bland de andra matgästerna. Retroaktivt X, eller räknas inte det? Lugn, jag har sett och hört Svartmes senare.

Jag återvänder till vattenytan

Jag började med kajakpaddling när jag fyllt femtio. Friluftslivet tog fart på nytt och nätterna i tält och dagarna ute i naturen blev fler och fler. Det kändes som om det friluftsliv jag påbörjade i tonåren nu fick en renässans efter många års uppehåll. Ute i skärgårdarna fick jag helt nya perspektiv på naturen och fågellivet. Jag kände en ny närhet till naturen, kanske tack vare att kajaken och min kropp smälte samman till en enhet som kunde leta sig in mellan täta vassruggar och till grunda vikar dit andra fritidsbåtar inte nådde. Känslan från kanotturerna i tonåren kom tillbaka.

Och det var där på vattenytan någonstans i Kalmarsund som jag insåg att jag redan skådade fågel vare sig jag ville det eller inte. Jag kom nära, jag såg och jag artbestämde. Det var bara de där listorna som fattades. Dessutom hade jag vid den tiden förmånen att ofta köra buss på Öland, ibland ända ner till Södra udden och Ottenby fågelstation där skådarna höll till. Det verkade rätt trevligt det där, som de höll på med. Kanske var det inte så nördigt trots allt. Och rätt som det var, stod jag där nere med en alldeles egen tubkikare och en krysslista.

Jag åker inte 120 mil för att se en enstaka främmande fågel. Men jag åker runt i landet oftast med min hustru Sonja i sällskap till olika nationalparker och fågellokaler. Vi vandrar, tältar och njuter av naturupplevelserna. Det är mest jag som skådar fågel, men Sonja gläds åt mina fynd. Jag har ännu inte fått alla 300 kryss på Sverigelistan. Men det är inget att sörja över, för jag kan fortfarande bara stå eller sitta och skåda ganska vanliga fåglar just för att finna det där lugnet, och känna att jag befinner mig i Den gröna katedralen. Jag får anledning att återkomma till dessa upplevelser en annan gång.

Give me five 🖐️

…vill jag gärna utropa, när jag sett en ny art som jag letat efter eller av en ren händelse råkar få syn på. (Men Ängspiplärkan på inledningsbilden har ju bara fyra liksom de flesta fågelarter.) Jag vill visa glädje, som på höstvandringen vid Beijershamn tillsammans med Sonja, när jag fick syn på en flock Snösparvar på väg söderut. Eller vid mitt senaste fynd från i år. En ensam Alförrädare, en hona, som svårsedd guppade omkring i oktobervågorna utanför Ölands södra udde. Då fick jag hjälp av mer erfarna skådare, att säkerställa, att jag verkligen såg rätt fågel. Skådare är vanligtvis hjälpsamma och delar med sig, och vi kan glädjas tillsammans åt det vi ser.

Nu har jag också förstått att det, ända sedan barnsben, funnits många fler fågelarter i min närhet än jag uppfattat. Jag såg dem inte, därför att mitt öga och öra var inte inställt på att se och höra. Men den som söker, den skall också finna. Jag har kommit till insikten, att det omedelbart uppenbara inte är det allena existerande. Det finns alltid något bortom horisonten, och tids nog med hopp och förtröstan får vi se det.