Jag är precis hemkommen från Pingstdagens mässa i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Den högtid som vi ofta kallar hänryckningens tid. Ett begrepp som fick spridning i den svenska folksjälen genom Esaias Tegners dikt Nattvardsbarnen från 1820. Dock har det sitt ursprung i den tidiga kristna traditionen. Lärjungarna blev upprymda och hänryckta av den helige Anden som visade sig på pingstdagen. Ordet Pingst kommer från gekiskans pentekosté som betyder den femtionde dagen. Alltså visade sig den helige Anden femtio dagar efter Jesu uppståndelse.
Naturens återuppståndelse
De senaste veckorna har jag tillbringat mycket tid i naturen för att fotografera. Fåglar i första hand, men det har också blivit en hel del annat som kommit framför mitt objektiv. Jag älskar att befinna mig i den Gröna katedralen så här års, när skapelsen visar sig i all sin prakt och lovsången ljuder från vart träd och var buske. Hur man än vänder sig, förnimmer ögat femtio nyanser av grönt. Här och var syns olikfärgade vårblommor gnistra, likt infattade ädelstenar, i allt det gröna.
Inte förvånande att man blir hänryckt! Det är lätt att förstå varför begreppet har ett så starkt fäste i oss nordbor, trots att den ursprungliga kristna anledningen blir allt blekare. Pingst har genom decennier varit en helg då många gifter sig, och kärlekens budskap klingar. Likaså är det, av tradition en tid då ungdomen får träda fram, eftersom många konfirmeras den här helgen.
Men idag slog det mig; om vi bodde någon annanstans i världen, hade vi då känt oss lika hänryckta? Till exempel vid ekvatorn där årstidsväxlingarna inte märks lika tydligt. Om vi bodde i södra Chile eller Argentina som går mot vinter när man firar pingst. Emellertid tror jag att kristna, oavsett hemvist, blir hänryckta under pingsthelgen, eftersom det är ett glatt och tröstande budskap som talar genom bibeltexterna. Den helige Anden som kommer till hjälp och räddning och som ger liv.
Lovsången ljuder inte enbart i kyrkan
I dagens mässa avslutade kören med att sjunga psalm 201, En vänlig grönskas rika dräkt. Den andra versen hänvisar till vårfåglarnas sång som ljuder ur skogens snår och bon, och som psalmdiktaren liknar vid ”en hymn av fröjd och hopp”. Men psalmen dröjer inte kvar i vårens hänryckning. I fjärde och femte versen vittnar den om hur grönskan ska förvissna och allt fåfängligt duka under. Men Herrens ord består, och i paradiset där vi till sist blir planterade vissnar intet.
När jag är ute i naturen, där jag trivs och finner ro, brukar jag ofta tänka på ett stycke ur Jobs bok i Gamla testamentet.
7Fråga djuren, de kan lära dig,
himlens fåglar kan ge dig svar.
8Fråga markens kryp, de kan lära dig,
havets fiskar kan upplysa dig.
9Finns det någon av dem som inte vet
att detta är Herrens verk?
10Han har alla varelsers liv i sin hand,
varje människas ande.
Job Kap:12 v: 7-10, Bibel 2000
Hänryckningens tid året om
Dessa rader ur Job hjälper mig att försöka se naturen ur ett annat perspektiv än det mänskliga. jag försöker se mig själv som en gäst i skapelsen, och ta till mig allt det underbara som finns där, på ett ödmjukt sätt. Det är också lätt att hänryckningen stannar vid det vackra och ljuvliga under dessa försommarens sköna dagar. Men raderna i Job och även i psalm 201, hjälper mig att se den andliga sidan av pingsten. En innebörd som inte upphör i morgon, måndag (Annandag Pingst som inte är helgdag numera). Utan något trösterikt som har en utsträckning i tid, så långt fram man kan tänka.
För mig finns Fadern, Sonen och den helige Anden där, något att tro på och luta sig mot när grönskan vissnar och hösten sänker sig över tillvaron. Bön, är enligt kyrkan ett samtal med Gud. Att vistas i Guds skapelse, se och höra den, är också bön. Jag ber så ofta jag kan och hinner. Helst i den Gröna Katedralen där den helige Anden viskar visdomsord i mina öron.
