Väl hemma från min fjällvandring är jag tillbaka i vardagen. Mellan de vanliga dagliga sysslorna försöker jag på något sätt bearbeta mina intryck och upplevelser. Jag tillbringar en del tid vid datorn för att gå igenom och redigera bilder som jag tagit under vandringen. Kameran hängde i ryggsäckens axelremmar redo att bli använd nästan hela tiden. Många bilder blev det också, på fjälltoppar, fåglar och olika växter. Bland bilderna finns även foton från de sju meditationsplatserna längs Dag Hammarskjöldsleden. Syftet var ju att vandra och stanna vid dessa platser för en stunds kontemplation och bön i stillhet.
Innan jag började skriva på detta inlägg gjorde jag ett besök på biblioteket. Jag skulle låna boken Fjällrand av Thomas Öberg och Jan-Erik Nilsson. Samtidigt gjorde jag en sökning i bibliotekets dator på Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift och Sveriges ende kardinal. Jag har läst en del av honom tidigare och funnit det intressant. Nu fanns det en titel som stack ut lite, Att gunga gungbräda med Gud, en liten bok med citat från Arborelius tidigare artiklar och predikningar. Ett av citatbokens kapitel bar titeln ”Om pilgrimskap”, så lägligt tänkte jag och lånade den också.
I varje människas hjärta sker en dragkamp: är jag en pilgrim eller en turist?
Anders Arborelius, Att gunga gungbräda med Gud, Verbum förlag 2017.
Gäller inte bara på resan
Sådana här korta citat sammanställda utan dess ursprungliga sammanhang, ger utrymme för ganska fri tolkning. I det här fallet gör jag tolkningen; att det inte bara gäller på en enskild resa eller vandring till en utvald plats. Vilket i och för sig kan vara en helt berättigad fråga. Nu läser jag det som om det gäller hela livet här på jorden. Är jag bara en besökare eller är jag en sökare här i jordelivet. Besökarens – turistens mål är kanhända mer ytliga och nöjesfokuserade. Sökaren – pilgrimen däremot har ett djupare syfte, att finna en mening, undanröja tvivel och finna Gud. Stöd för min vidare tolkning hittar jag i ett annat citat i den lilla boken.
Pilgrimen längtar bort: till evigheten, till Gud
Anders Arborelius, Att gunga gungbräda med Gud, Verbum förlag 2017.
Samtidigt vet han eller hon att evigheten kan le
mot oss redan här på jorden. Gud kan möta oss
på jorden. Vi behöver inte fly från tid och rum.
Tillvarons innersta hemlighet kan möta oss i
vardagen, bara vi har öppna ögon.
Nå, är jag en turist eller en pilgrim? Om jag ska vara riktigt ärlig så är jag fortfarande lite turist, även om min strävan är att alltid vara en pilgrim. Jag tror att jag är på väg, att släppa turistrollen helt och ha de öppna ögon som behövs för att se och möta Gud i min tillvaro varje dag.
Den moderna pilgrimsvandringen
Historiskt sett har pilgrimsfärder gått till heliga platser som Jerusalem, Rom eller Santiago de Compostela för oss kristna. Muslimer vallfärdar till Mekka och Hinduer till Varanasi vid floden Ganges.
I modern tid har vandring längs en pilgrimsled blivit populärt igen, och nu det är själva vandringen som blivit viktigare än det geografiska målet. Men en sådan pilgrimsvandring sker ändå inte planlöst utan mål. Nu är syftet istället något abstrakt; en inre upplevelse, att komma till insikt.
För snart tjugu år sedan, 2004, invigdes en sådan modern pilgrimsled, den till minne av Dag Hammarskjöld mellan Abisko och Nikkaluokta. Den kom till genom samarbete mellan Länstyrelsen i Norrbotten, Svenska Turistföreningen och Svenska kyrkan i Luleå stift. Om man ska tala om helighet på den drygt hundra kilometer långa sträckan, så finns den där överallt i skapelsen, i fjällen, i jokkarna, bland djuren och växterna. Det gäller bara att se den med rätta ögon.
Leden har sju fasta meditationsplatser. På varje plats finns en sten med inhuggen text. Det är korta citat ur Dag Hammarskjölds bok Vägmärken, som gavs ut postumt 1963. Texten finns både på svenska och nordsamiska. Jag har i ett tidigare inlägg kommenterat en av platserna och dess text.
Vandringens högsta punkt
Min föresats inför resan till Abisko och vandringen var att med öppet sinne ta emot det som mötte mig. Jag ville naturligtvis stanna till på alla meditationsplatserna, läsa och begrunda dess texter. Jag hade också vid varje plats en liten enskild andakt och bön med utgångspunkt i Frälsarkransen som jag bar på min handled. Det blev fina stunder där på fjället, ensam i allt det stora ofattbara. Det hände något inombords som är svårt att förklara. Min ryggsäck var ganska tung eftersom jag hade både tält och kamerautrustning med mig. Men för varje dag som gick kändes den lite lättare. Visst, jag åt upp lite vikt varje dag, men jag blev också starkare inte bara fysiskt.
Efter att ha vandrat lite mer än halva sträckan på leden, kom jag så till Tjäktjapasset. En punkt på vandringen som jag oroat mig för innan. Skulle jag klara det? Det är ledens högsta punkt 1150 m ö h. Så här strax efter midsommar brukar det vanligtvis vara ganska mycket snö kvar både före och efter passet, så var det även i år. Men stegen upp kändes lättare än jag befarat och snölegorna bar bättre än förväntat. Hade jag Guds hjälp när det var som svårast?
Andlig höjd
Strax söder om själva passet finns den fjärde meditationsplatsen. När man står på den lilla avsatsen och blickar söderut är utsikten betagande, särskilt en dag som denna då vädret var bra med god sikt. Detta blev inte bara den geografiska höjdpunkten utan även den andligt största upplevelsen. Stärkt av att klarat prövningen genom passet, men också på grund av texten på denna sten. En text som bokstavligen fyllde mitt sinne och hjärta till brädden med salighet. Det var som om allt ramlade på plats och förklarades i några korta rader. Orden skrivna av en man som av många uppfattas, som en andlig sökare och en modern pilgrim, gav nu mening åt och stärkte tron hos en annan pilgrim på vandring sjuttio år senare. Det hände alltså något i mig under min pilgrimsvandring. Sökandet gav resultat.
Citatet i sin helhet lyder som följer:
Ingen är ödmjuk annat än i tro. Ty svaghetens eller fariseis-
Dag Hammarskjöld, Vägmärken, Albert Bonniers förlag 1963.
mens masker är inte ödmjukhetens nakna ansikte.
Ingen är stolt annat än i tro. Ty inte är varianterna på den
andligt ofullgångnes högfärdstema stolthet.
Ödmjuk och stolt i tro: det är att leva detta att i Gud är
jag intet men Gud är i mig.
