”I din vind –. I ditt ljus –.
Ur Vägmärken av Dag Hammarskjöld
Hur smått allt annat, hur små vi – och lyckliga i det som
ensamt är stort”
Idag är det dagen efter midvintersolståndet men på bilden är det strax efter midsommar. Jag och min hustru var då på väg från Nikkaluokta till Kebnekaise. Längs Dag Hammarskjöldsleden där vi vandrade finns sammanlagt sju meditationsplatser mellan Abisko och Nikkaluokta. Vi stannade till vid den sista i raden från Abisko räknat. På varje sådan plats finns en sten med en text ur Dag Hammarskjölds Vägmärken, utgiven postumt 1963, inhuggen. På den sida som syns i bilden är texten skriven på samiska, på den andra sidan på svenska. Dessa ord är tänkta som meditationsord under vandringen.
Vi hade inför den här semestern i Norrland bestämt oss för att minst en gång varje dag stanna upp och läsa en passande text ur bibeln. Den här dagen fick vi en extra text given oss. Vi stannade givetvis till vid denna plats för att rasta en stund, dricka lite vatten och reflektera över vår vandring. Med dessa ord på den här platsen blev skapelsen särskilt påtaglig.
När jag läser detta vägmärke kommer jag osökt att tänka på skapelseberättelsen i Bibeln.
”… och en gudsvind svepte fram över vattnet.
Första Moseboken kap 1 v 2-3, Bibel 2000
Gud sade: – Ljus, bli till. Och ljuset blev till.”
Då i somras invid fjället fick vi sitta ned en stund och tänka på allt det som uppenbarade sig runt omkring oss. De snöklädda fjälltopparna, de porlande fjällbäckarna med kristallklart dricksvatten. Fjällbjörkarna iklädda sin skira grönska som ger skydd åt fåglarna. Smörbollar som sträcker sin gyllengula skepnad mot en klarblå himmel. En Gråsiding (en art bland skogssorkarna) som ilar över stigen framför oss. Myrstackar som kryllar av liv och massor med mygg. Myggor som är väldigt irriterande för somliga, men livsviktiga för andra i den värld som givits oss. Om det är någonstans där skapelsens storslagenhet visar sig, så är det i fjällvärlden. Vi och allt det andra lilla i det ofantligt stora och ogripbara.
Jag har hört många som vid sådana här tillfällen uttryckt sig: – Det är så vackert, att man nästan blir religiös! En klyscha som är lätt uttalad men som inte leder till eftertanke och reflektion över det som är så vackert. Det är mer som om det vore skamligt att vara religiös. Och förresten, hur är man när man är religiös?
För mig handlar det om tro. Tron på att det verkligen finns något som är större än vi själva, större än det vi ser runt omkring oss och det som vi kan ta på. Själv kallar jag det för Gud. För mig är inte Gud en person – inte en han, hon eller hen – inte någon vitklädd varelse högt uppe på ett moln. Nej, för mig är Gud det som vi fortfarande inte kan förklara, det där stora som ändå visar sig i allt det lilla. Till och med i minsta lilla mygga som trots att den irriterar mig ändå gör mig lycklig i den stora skapelsen.
När jag efteråt slog upp Dag Hammarskjölds ord i mitt exemplar av Vägmärken fick det ytterligare en innebörd för mig. Det är nämligen daterat 24/12 1957, samma dag som jag kom hem till min stora familj från BB i Lidköping. Om bara ett par dagar är det åter julafton och jag kommer då att ägna detta vägmärke en extra tanke under årets midnattsmässa.
En Välsignad Jul önskar jag er alla!
