Framtiden vilar på minnen,
Utdrag ur dikten en En lampa som lyser, i Diktsamlingen Septemberljus, av Jacques Werup (1945-2016)
längesedan kallades de: drömmar.
Då och sedan
Det är mer än trettio år sedan jag läste dikten första gången och fastnade för den återgivna strofen. Jag tyckte, i början på nittiotalet, att det var en väldigt vacker tanke – att vi en gång drömt fram våra minnen. Men jag insåg också att det inte alltid stämmer, kanske inte ens ofta utan mer sällan. Det kanske till och med är så, att det bara sker i undantagsfall, att det vi drömmer om inträffar och blir till ett vackert minne vi vill bevara. Hur många gånger går inte drömmar i kras. Det som skulle bli en underbar upplevelse slutar i elände och minnet plågar oss under lång tid, kanske livet ut. Emellertid går det att tolka in även sådana sorgliga och hemska erfarenheter i diktens ord.
Vi har alla haft våra drömmar och längtan efter olika saker. Vi har minnen, till och med från vår tidiga barndom. För somliga sviker minnet av olika anledningar och somliga vågar inte drömma och hoppas.
Vad fattas?
Dikten rymmer även en existensiell punkt som inte är utskriven. Framtiden är uttryckligen nämnd och underförstått läser vi in dåtiden genom ordet minnen. Däremellan måste vi placera in ett Nu om vi ska få det hela att gå ihop. Sedan kommer ett Nu som är så kort att det alldeles strax blir ett då. Är vi inte riktigt närvarade hinner vi inte märka att ett Nu passerar.
Om du läste mitt tidigare inlägg, Om närvaro – del ett, lade du kanske märke till att Dag Hammarskjöld inte ville att nuet skall vara en brygga till framtiden. Han ville se det som meningsfullt – genom sitt eget innehåll. Ju mer jag tänker på hans ord desto tydligare inser jag hur tomt och fattigt livet skulle vara utan Nu. Vi kan inte leva i en drömvärld, den finns inte ännu. Drömmen kanske inte går i uppfyllelse. Vi kan inte heller leva enbart i våra minnen. Den tiden har har redan passerat och kommer aldrig tillbaka.
Karta och kurs
Vi måste leva här och nu. Men tro inte att jag är en förespråkare av uttrycket Carpe diem. Den uppmaningen har fått en alltför ytlig och klichéartad innebörd. Som om det bara finns denna enda dag, och allt måste fångas in på den. Livet är trots allt en resa eller en vandring. Från vaggan till graven brukar man säga. Vår startpunkt är därmed definierad och målet är utstakat. Men vandringen kan se ut på så många olika sätt. Vi sätter hela tiden upp etappmål och tar ut kursen till dessa. Vi navigerar efter den karta som våra erfarenheter ritat åt oss, och vi riktar blicken på en punkt längre fram så vi ska kunna hålla en rak kurs. Det är precis som när man paddlar på öppet vatten när eller orienterar i en tät skog utan tydliga stigar.
Det låter väldigt enkelt, och ofta är det så. Men allt kan hända och det händer i Nuet. Kartan kan bli föråldrad eller rent av vara felritad. Det är i ett Nu vi märker det, och vi måste korrigera vår position. Det blir dimma på havet. Vi märker inte det en sjömil längre fram. Vi upptäcker det i ett Nu och handlar utifrån de nya omständigheterna. Det är därför Nuet blir viktigt. Det är här vi måste vara uppmärksamma och det är Nu vi kan göra kurskorrigering med mera. Kanske måste vi stanna upp en stund på vår färd.
Vi behöver vila, mat och ibland reparationer. Vi måste stanna upp och läsa kartan, stämmer omgivningen med det som finns inritat på den? På vår vandring träffar vi medvandrare. Det kanske är bra att stanna upp en stund i detta Nu, för att utbyta erfarenheter, fråga efter vägen eller bara be om lite vatten.
Kompassen
Det finns ett hjälpmedel som jag hittills inte nämnt – kompassen. Det är ett ovärdeligt instrument i svåra situationer, inte minst i mörker eller dimma, när jag inte tydligt kan se vägen. Om jag vill vara på den säkra sidan under min vandring eller seglats, bör jag använda kompassen hela tiden för att kontrollera position och kurs. Min erfarenhet av navigering i svår dimma är, att när sinnena sviker måste jag lita till fullo på kompassen och hålla kursen den visar.
För egen del har jag funnit en kompass i min Gudstro. När dimman hopar sig i livet måste jag stanna upp och läsa av och lita på den. Här blir Nuet plötsligt väldigt närvarande och meningsfullt. Då vill jag ta fram Bibeln och slå upp Predikaren.
”På lyckans dag skall du vara lycklig, och på olyckans dag skall du tänka så: Gud har gjort även denna dag, och människan har inget att klandra honom för.”
Predikaren: kap 7, v 15, Bibel 2000
Om det regnar, stormar och är allmänt elände i livet, så är ändå inte Nuet meningslöst, Det finns där – Gud har skapat det. Om det inte fanns skulle varken ett då eller ett sedan finnas. På så sätt blir även Nuets innehåll betydelsefullt i sig självt. Nuet blir en tid för uppdatering av position och kurs på livets vandring. En tid för närvaro – för att studera kompassen och se på allt runtomkring oss i gemenskap med våra medvandrare.
