”Vad skall hända bak nästa vägkrök…? Ingen vet.” Med dessa ord inleder dåvarande kyrkoherden Lars Rudolfson agendan till min konfirmationsgudstjänst i maj 1971 i Grästorps kyrka. Han fortsätter:
En sak vet Du: Kristus har lovat att vara med Dig.
Alla dagar. I liv och död.
Det löftet fick Du den dag Du döptes – det bekräftas i konfirmationsakten.
Tag vara på det löftet! Det ger trygghet.
Psaltaren 119:105 (”Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.”) är nyckelordet hur du skall leva i denna trygghet.
Det är så du kan möta de ovissa dagar med fröjd – Din Gud och Frälsare är ju med Dig!
Jag hittade agendan av en tillfällighet när jag letade efter en helt annan sak bland foton och papper, som min mor lämnat efter sig. Många vägkrökar har jag rundat i livet sedan min konfirmation. Ibland har det gått för fort med dikeskörning och en bucklig själ som följd, och under många år var inte Guds ord ledljuset på min väg.
(Bilderna i detta inlägg är från Ås kyrka i Skara stift, numera Flo församling i Grästorps pastorat. Bildtexerna är från Bibel 2000 istället för originalet som är från Karl XII’s Bibel)
Det började i en annan kyrka
För ett tag sedan talade vi om dopet i en samtalsgrupp i S:t Johannes församling i Kalmar. Vi talade om att fira sin dopdag. Plötsligt insåg jag, att jag inte visste vilken dag jag blev döpt, och jag kände med ens det som en brist. Efter lite funderande fattade jag mod och ringde till kansliet i Grästorps pastorat i Skara stift. Min födelseförsamling Ås hör numera dit. Där fick jag veta att man inte längre hade kvar kyrkböckerna från tiden för mitt dop, utan jag skulle få vända mig till Riksarkivet. Följaktligen gjorde jag en förfrågan via arkivets webbplats, och för en månad sedan trillade svaret ner på min dörrmatta. Jag blev döpt den 23 februari 1958 av Sven Mellberg, som då var kyrkoherde i Flo, Sal och Ås. Troligtvis skedde dopet i kyrkan eftersom det var en söndag, emellertid är jag inte helt säker.
Från barnatro
Under mina första levnadsår blev det många kyrkobesök tillsammans med föräldrarna, och närmare skolåldern blev det också söndagsskola ibland, något år under ledning av min äldre syster. Jag kan nog inte säga att Guds ord läst och predikat av prästerna var det som gjorde djupast avtryck i mitt barnasinne. Avtryck gjorde däremot kyrkorummet och orgelmusiken. Ås kyrka, som ligger strax söder om Vänern, har anor från medeltiden. Under århundradena har den byggts om flera gånger, och någon gång under 1700-talet fick den sina fascinerande takmålningar. Dessa målningar fångade med skräckblandad nyfikenhet mitt intresse under mässorna. Åtskilliga decennier har passerat sedan jag flyttade från Ås och Grästorp, dock har jag aldrig slutat tänka på dessa målningar, vilka ni kan se ett urval av här.
I mitten av 1960-talet fanns också kristendomslära fortfarande som skolämne, Vi sjöng till tramporgeln och lärde oss psalmer utantill. Vi ritade och målade de mest centrala berättelserna i Bibeln och satte upp dem på väggen. På morgonen bad vi Herrens bön och innan vi gick hem för dagen bad vi om Guds välsignelse, och min barnatro fanns där.
En tro i träda
Efter min konfirmation följde några år där jag sökte och önskade att Gud skulle visa sig på ett mer konkret sätt. Jag fortsatte något år i Svenska kyrkan och deltog i ett par frikyrkoförsamlingars ungdomsverksamhet. Jag kände dock aldrig den där starka närvaron av Gud. Efter tonårstiden kom min tro att blekna och ligga i träda i några decennier. Inte så att jag förnekade Guds existens eller kallade mig ateist. Nej, mer för att i den miljö och sociala sammanhang jag verkade, var inte religion något centralt. Jag kom till kyrkan vid tillfällen som dop, begravningar och liknande händelser, en och annan mässa blev det väl också.
Bilderna har fått en mening
När jag nu sextio år senare ser bilderna igen inser jag, att ett barn knappast kan förstå innebörden, inte ens om de förklaras. Jag förstod att de visade ett mänskligt hjärta. Emellertid upplevde jag det skrämmande att det skickades in i en ugn eller blev slaget med en hammare. Nu när jag är mer bevandrad i bibelns texter, ser på dem och läser dess bibelord klarnar allt. Jag är också glad att jag burit dessa bilder tydliga i mitt minne sedan barndomen. Förmodligen utgör de den grund som min tro vilar på. Tyvärr är Ås kyrka nu alltmer sällan öppen och det är inte så lätt att få se dess vackra målningar.
… och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.
Rubrikens ord är från Psaltaren 23:6 och har blivit centrala i mitt liv nu. De borde ha varit det hela tiden för jag har, trots allt, alltid känt mig hemma i kyrkan. Liturgin, musiken och psalmsången har gett mig ro i själen. Ibland funderar jag på om det är talesättet ”När fan blir gammal blir han religiös” som nu slår in. Kanske, men inte troligast, för sökandet efter något högre har funnits där hela tiden, och först nu ett halvt sekel senare förstår jag att Gud fanns där hela tiden. Gud visade sig för mig mest då jag vistades i naturen. Jag har i mitt inlägg Gimme four berättat om dessa upplevelser.
Förmodligen är barndomens kyrkliga erfarenheter den goda jord som min tro nu växer i. När ogräs och tistlar rensats bort kan det som är gott spira. De senaste tio, femton åren har knutar lösts upp och jag har lyckats fläta samman trons alla väsentliga trådar till något som håller. Jag har också funnit att kristen tro kräver en del arbete och skötsel precis som en trädgård.
Framtidens vägkrökar
Nu – kan jag leva i den trygghet som min konfirmationspräst ville visa mig en gång. När jag läste hans ord nyligen insåg jag att Jesus funnits där hela tiden, men jag har inte varit öppen och sett. Nu – kan jag också förstå de bilder som jag som femåring med förundran satt och betraktade under mässorna i Ås kyrka. Jag har också insett att jag behöver Gud, och jag inte bara tror jag vet. Jag har vid flera tillfällen de senaste åren känt Guds närvaro och Andens kraft. Min långa väg till tro och visshet ser jag inte enbart som en nackdel. Vid ett samtal med en vän liknade jag den med, att träd som växer långsamt ger bättre och mer hållbart virke.
I framtiden kan jag fira min dopdag, och Psaltarens ord ”Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig” hjälper mig på vägen runt nästa vägkrök.
