Skönheten sitter i betraktarens öga, säger ett talesätt. Kanske är det så med våra sinnesintryck. Det är väldigt individuellt. Vad god mat är skiljer sig mellan olika individer, under förutsättning att den är vällagad. Att uppfatta skönhet, yttre eller inre, är förmodligen en egenskap som ligger djupt nedärvd i våra gener. Men skönhet är enligt mitt sätt att se, ofta något väldigt subtilt. Vi kan inte alltid precisera varför vi tycker någon eller något är vackert. Den eller det behöver inte vara perfekt för att utstråla skönhet. En reva, avvikelse, eller fläck kan vara det som faktiskt ger skönheten. Det handlar ofta om kontrast, något som bryter enformigheten. I naturen finns mycket skönhet att se, inte minst bland vårens blommor. Evert Taube sjunger i visan Änglamark om blommorna: ”… låt dem få leva de är ju så sköna”. Jag vill visa några, i mitt tycke, skönheter i floran.
En Adonis
Adonis är en ovanligt vacker yngling i den grekiska mytologin. Han föddes ur ett träd men eftersom han tillkom genom incest gömdes han undan i underjorden. Efter en kärlekshistoria med Afrodite blev Adonis dräpt av den svartsjuke krigsguden Ares. Afrodite lyckades dock övertala Zeus att återföra Adonis till livet, men det bara under sommaren. Vintrarna fick han tillbringa i dödsriket. Därav skiftningarna i växtligheten. Det spirar under vår och sommar och vissnar på hösten. Det är då inte så konstigt att Carl von Linné gav blomman på den inledande bilden det namn den har.
Våradonis
Bilden ovanför rubriken är en Våradonis, Adonis vernalis. Vernalis betyder just vår och förmodligen tyckte Linné att den var ovanligt vacker. Vid tidpunkten för dess blomning, april-maj är emellertid inte inte konkurrensen så hård, så det var nog lätt att tycka det var den vackraste blomman. I Sverige förekommer den bara på ett fåtal lokaler på Öland och Gotland, i Danmark enbart på Bornholm. Talrikare är den i södra och östra Europa samt i Asien.
Ett annat namn för Våradonis i Sverige är Arontorpsros, efter en av växtlokalerna, Arontorp strax öster om Färjestaden på Öland. Jag har bott i Kalmar i tjugotre år, men det var först i år 2025 som jag tog mig i kragen och besökte Arontorp för att se den. Jo, visst är de vackra där de lyser som solar i hagen när nästan inget annat prunkar. Många vallfärdar till Öland bara för att få se denna sällsynta blomma. Våradonisen har också fått draghjälp i sin marknadsföring av Erik Axel Karlfeldt. I samlingen Flora och Bellona 1918, finns dikten Ölandsmelodier. Där skaldar Karlfeldt följande:
…
I Arontorp där blommar en ros.
Jag far min kos
från rosorna på strand.
Jag är en öländsk lättmatros,
och havet är mitt land.
Andra skönheter
Nu återkommer jag till min inledande mening, att skönheten sitter i betraktarens öga. Jag erkänner att jag inte blev ”knockad” av Arontorpsrosen. Visst är den vacker, men där finns så många minst lika vackra skönheter i Guds skapelse. Många av dem är inte så storslagna som Våradonisen, utan mer anspråkslösa. Om varje blomma är mindre så är de i gengäld ofta många flera. Ta till exemel Vitsippan, som bildar hela hav av blommor, så marken nästan ser snötäckt ut. Eller dess släkting Gulsippa som har liknande växtsätt. Den ofta ratade och hatade Maskrosen är en riktig överlevare och sticker upp på de mest oväntade växtplatser. Den lyser också som solen och gör mig glad. Jag tycker det är en skönhet, till och med som vissnad ullig boll.
Mer ögongodis
En av mina vårfavoriter bland blommorna är Kabblekan som växer på platser där gummistövlarna passar bra. I diken och kärr skjuter de gula blommorna ut ganska tidigt, och lyser upp den ännu bruna våren. Harsyran växer som gröna mattor i skogen, men den har också en liten i mitt tycke väldigt söt blomma som kanske inte alla uppmärksammar. Böjer man sig ner och tittar nära ser man hur vacker den är. Likadant är det med överlevnadskonstnären Isranunkel som växer i alpin miljö. Den är lätt att gå förbi där den den växer invid en sten på kalfjället, och när tröttheten efter en lång vandring gör sig påmind. Men det är väl värt att ta en paus, lägga av sig ryggsäcken för att sedan falla på knä och skåda den lilla skönheten som har höjdrekord i Sverige. Den växer ända upp på toppen av Kebnekaise.
Lite längre fram mot sommaren träder andra till synes oansenliga blommor fram. Vem har inte hört om Mandelblomma i Evert Taubes Sjösala vals, men hur många lägger märke till denna blyga växt i beteshagen. För att inte tala om blomman, som med hela sitt namn skriker och ber om att inte bli förbigången. Jag syftar på Förgätmigej. Det är till synes mest gröna stjälkar och blad, men blir man lite närgången ser man de himmelsblå blommorna med sin gula sol i mitten. Medge att de är riktiga skönheter.
Många är värda namnet Adonis
Min uppfattning är att vi ser saker på olika sätt, och det är väl tur i sig. Det finns nog en älsklingsblomma för alla i Guds rika utbud. Och vad skönheten beträffar så sitter den nog till stor del i betraktaren, om inte i ögat så i dennes medvetande. Vad vi tycker är vackert präglas inte bara av synintrycken utan påverkas av alla våra sinnen och upplevelser, inte minst i skådandets ögonblick. Adonis må ha varit osedvanligt vacker, men skönhet är en komplexitet som inte är mätbar. Emellertid vet man i sitt inre när något är vackert och uppbär skönhet och det gäller inte bara vårblommor utan allt levande och även ting. Jag har här visat några blommande växter som jag tycker är vackra. Du ser säkert andra skönheter i din tillvaro.
